pinballife

Har ingenting att göra ikväll och vill inte sova riktigt ännu så tänkte att jag lika bra kunde skriva ett till inlägg här.
Börjat fundera endel på det här med hur jag lever mitt liv.
Ja, det jag främst funderat på är väl då drogerna som är det som för tillfället tar upp nästan hela mitt liv.
De stunder jag inte är påverkad av diverse preparat så tänker jag på droger, är på möten om droger, inne på hemsidor om droger, snackar med kompisar om droger.
Det låter helst sjukt men det är nästan det enda som är synligt i mitt liv just nu!
Jag själv ser det inte som någonstor fara då det gäller cannabisrökning.
Inte heller en lina tjack på en fest då och då skulle jag klassa som särskilt allvarligt, vilket mina föräldrar skulle se som katastrofalt. Vi har väldigt olika synpå det här med droganvändande.
Men grejen är att jag är inte en sån person som röker på och drar en lina tjack då och då.
Jag är sexton år och har injicerat heroin, delat verktyg med andra missbrukare med mera!
Det är inte normalt. Det läskiga är att jag själv nästan aldrig har en tanke på attdet kanske kan skada mig.
Visst, jag vet en hel del om droger. Jag vet vilka konskvenser det kan få och jag vet vad ett beroende är förnågot.
Men det är lixom som om jag... Inte bryr mig längre! Jag känner att jag inte har något att kämpa för.
Det enda som tynger mig då det gäller mtt droganvändande är att jag,  samtidigt som jag skadar mig själv, skadar personerna i min närhet ännu mer! Mina föräldrar. I snart ett år har jag ljugit , gått bakom ryggen och förnedrat dom. Gång på gång. Men hur fan ska man göra då? Jag vill inte sluta med droger, men det vill soc och mina föräldrar att jag ska göra.  Berättar jag för dom att jag inte har någon plan alls på att lägga av så kommer dom garanterat att placera mig på behandlingshem. Säger jag det inte, och dom råkar komma på mig så blir dom så jävla ledsna och förtvivlade.
Vet inte hur jag ska göra. De flesta skulle nog säga att jag får offra mig för deras skull och att jag är så illa tvungen att lägga av! Men så länge jag inte har något allternativ till det här livet så kan jag inte sluta. Jag vill ha någon som älskar mig. Men han är inte här hos mig nu och honom kan jag inte träffa. Det är Han som är den enda som kan få mig att vilja lägga av. Kärleken är som trolleri. Den kan få en att göra vad som helst. Är det inte så?